När jag fryser till is
Det händer då och då. Man vet aldrig när det händer eller om det händer men jag är startberedd hela tiden. Oftast sker det när det är som flest aktiviteter här i huset. Alla håller på med något.
Då plötsligt hörs en smäll. Det är ingen vanlig smäll utan en speciell smäll och jag vet exakt vad det är. Jag skulle känna igen den smällen var jag än är i huset. Den är ganska stark men ändå lite dov.
Det blir tyst.
Jag fryser till is och inväntar de nästkommande sekunderna.
Oftast händer det inget. Det blir bara tyst. Då börjar man sakteliga andas igen och man fortsätter med det man höll på med som inget hade hänt.
Men så ibland händer det;
AAAAHHHHHHHHHHHHH (ett illvrål ekar genom rummen och det gäller snabbt att lokalisera varifrån det kommer)
Jaha, nu har Lilleman stängt igen en skåpslucka någonstans och står med den ena handens fingrar emellan och den andra på lådan/skåpet och trycker så att det blir omöjligt att komma loss.
Jag springer för livet och möter en alldeles tårögd kille som inte förstår vad som hänt. Vi försöker ha ett litet allvarligt snack om att det var ju just det här som hände för en liten stund sedan så vi kanske inte ska gå hit igen. Men jag kan ana att det samtalet gick in genom ena örat och ut genom det andra.
Åh, känner så väl igen den där känslan när man bara står still och lyssnar. Hemska tystnad.
Hoppas att ni mår bra och har en härlig vecka! Kramar Cissi
Men altså det är faktiskt så att de är lite smått korkade i den åldern...
Och han är KILLE så tro inte att det kommer att gå över snart....
För det gör det INTE
