Bättre
Nu ska alla baskilusker bort.
Här ska städas.
Sjukstuga
Jag och Lilleman ligger i magsjuka...
Håll tummarna för att Smulan slipper, hon har äntligen reptat sig från febern.
Återkommer.
Det går åt rätt håll, eller
Lilleman sover bättre, det är ju bra. Men att vakna kl 5 är det ok? Jag menar, vakna kl 5 och vara super pigg och glad? Vill inte somna om, kan inte somna om igen, vill leka.
Jag känner tyvärr igen det där, jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det var någon som alltid vaknade mellan 4 och 5 varje morgon och kunde inte sova längre i många år. Ursch, känner att det känns inte bra, det är för nära.
WHAAAAAAAAAAAAA, det var ju jag när jag var liten..........
Helt säker?
Jag: "Nej, inte riktigt än, det är paus en liten stund till"
Smulan: "Är du helt säker på det?"
Jag: "Ja, helt säker"
Mmm tunnbröd :) till min sjukling
Mmm tunnbröd :) till min sjukling, nu gäller det bara att få henne till att äta lite..
VAB
Helgen har annars förlyttit på med tvätt, god mat och goda vänner, tvätt och tvätt.
Att börja jobba har också gott bra, nu är man tillbaka och ibland känns det som om man aldrig varit borta. Man kommer fort in i det igen.
Lilleman sköter sig och trivs bra på förskolan och det känns väldigt bra. Nätterna har till och med blivit bättre för honom, så håll tummarna för att det håller i sig.
Ja det var väl lite uppdatering i korta ordalag.
Återkommer.
Lilleman kom till världen
Minnet sitter som fastklistrat och kommer nog alltid att göra. Precis som minnet när Smulan föddes, men det få jag berätta om någon annan gång.
Jag minns med skräckblandad förtjusning över hur nära det var att han kom i bilen. Men vi hann fram i tid och det var skönt.
När värkarna började ta i på söndag kvällen så ville jag verkligen inte åka in i onödan, hade redan varit inne veckan innan och fått reda på att jag redan hade öppnat mig men att allt avstannat så väntan var lång, veckolång. Jag tror jag aldrig har upplevt att en vecka har varit så lång.
Så när jag väl kände att nu kanske var det på gång ville jag vara helt säker innan vi satte oss i bilen. Jag gick och la mig för att snart vakna vid tolv tiden och känna kraftiga värkar. Oj jösses, det var nog dags att åka in.
Jag väckte F och sa att nu är det nog bråttom. Barnvakten kom och vi lämnade huset vid halv två. Då gjorde det ont. Riktigt ont och värkarna var täta.
För täta.
Jag minns att jag försökte hålla mig i sätet och trycka mig bakåt med all min kraft för att kämpa mot värken och stå ut. F sa senare att han kände igen mina skrik på hur det lät när Smulan föddes och trodde ett tag att han skulle få stanna bilen för att det var dags.
Men vi kom fram till sjukhuset vid två, jag väntade utanför, mot F protester, tills han parkerat och kom med väska och allt.
Vi gick in, men kom inte så långt för nu var värkarna tätare och låg med mindre än en minut i mellan. Jag kunde knappt gå, så vägen till Förlossningen kändes evig.
Väl framme kände jag en enorm lättnad och vi fick ett rum där jag fick lustgas och det blev bekräftat under lite stressade former att det snart var dags för bebis att komma ut.
Då ville jag inte vara med längre.
Jag klarar det inte, skrek jag gång på gång och alla sa givetvis emot och det var bara att gilla läget. Men fy attans vad alla minnen kom tillbaka och jag kom ihåg hur ont det gjorde.
Men det tog inte lång tid innan krystvärkarna var så starka och jag tog i för kung och fosterland. Här skulle det gå fort minns jag att jag tänkte. Tog i så mycket att barnmorskan fick hålla i mot huvudet för att det inte skulle gå för fort men sen släppa efter för ut kom Filip. Jag ville bara få ett slut på det så jag tog i. Förstår inte hur jag fick dessa krafter.
Kanske skulle jag väntat en krystvärk till men vem hinner tänka på sånt och det gick ju bra, jag slapp sy och det är ju helt enormt när det går så fort.
Först såg vi inte att det var en kille, vi hade varit så säkra på att det skulle bli en tjej så när vi båda såg att det var en kille tittade vi samtidigt på varandra och tänkte nog samtidigt att, ser du vad jag ser.
Det var så häftigt. All smärta är som bortglömd, ja en liten stund i alla fall tills alla eftervärkar som jag har drabbats av kom över mig.
Men att få detta lilla mirakel intill sig är magiskt. Tiden stannar och man vill skrika ut att man har fått barn. Vi låg länge tillsammans och bara var. Kunde inte se oss mätta på detta underbara lilla knyte.
Ja och så gick det till i lite korta ordalag.
Våran lilla knort, som redan blivit 1 år.
Mardrömsarg
Så förbannad.
Vad då, lugna ner mig.
Lugna ner mig. Jag tänker inte lugna ner mig. Jag är förbannad.
Ska jag sluta?
Får jag inte kasta saker.
Jag tänker kasta så mycket saker jag vill.
Går och hämtar tallrik på tallrik och kastar dem rakt in i väggen så flisorna flyger. Går mot hotfulla steg mot kylskåpet och tar fram äggfacket. En efter en flyger de iväg mot allt krossat porslin så det blandas till en sörja utan dess like.
Ge mig.
Du, jag städar gärna upp det själv.
Nu hamnar även glas och andra närliggande föremål i skärvornas hög.
Vad då, va?
Vad händer, men skit. Vilken dröm.
Mardröm.
Vad kan det ha varit som gjorde mig så arg?
Jösses.
Smulan sätter ner foten
Jo man undar ibland hur mycket det snackas..
En morgon:
Jahopp, var är min mobil, jag måste ha den.
"Smulan, har du sett min mobil?" Ibland kan man har tur..
"Nej, det har jag inte"
Men åhhhh var är den, och jag som satte den på ljudlös. Bra, så himla bra.
"Tyst nu så jag hör om den vibbrerar" förskör jag förklara för barnen som gör allt annat än att vara tysta.
Nu börjar jag bli irriterad och känner panik, måste hitta den.
Nej, jag får sätta barnen i bilen tänker jag och nu börjar stämningen bli ganska irriterad. Jag var trött och stressad och ville ha med min mobil. Skulle ordna med så mycket den dagen och det var inskolning för Lilleman och allt möjligt där till.
Sakt och gjort. Barnen i bilen, in och försöka lyssna efter mobilen. Inget resultat. Tillbaka till bilen och iväg.
Smulan frågar försiktigt "Mamma, hittade du den"
"Nej, jag gjorde inte det, vi struntar i den"
Ankomst till förskola utan problem. Jag sätter mig när i deras hall och börjar klä av Lillemans kläder då jag hör hur Smulan berättar ALLT om denna morgon. Om hur mamma är lite irriterad över sin mobiltelefon som hon inte hittade.
Jag försöker låssas som ingenting då Smulan går mot mig och tittar mig rakt i ögonen och höjer handen, slår med den för att riktigt poängtera det hon tänker säga och utbrister allvarligt:
"Men MAMMA, det är för att du har stökigt, du måste städa!"
Jag blir helt paff. Fröken försöker skratta lite och jag försöker säga något klokt men misslyckas.
Eh.. vad då, jag har väl aldrig sagt så till henne.. neeeeej.
Tänk vad de funderar och snappar upp. Jag vill inte ens tänka på allt som dessa förskolelärare får höra =)
Men till en lite roligare sak som hon sa idag vid middagsbordet. Hon är precis ätit upp sin kvällsmat då hon frågar om Lilleman har ätit upp sin. Nej, det har han inte och hon vill äta upp hans också.
Ja, det får du säger jag men jag kan värma den först, den har nog blivit kall.
"Nej, det behövs inte, säger hon, jag kan äta den kall, det går bra"
Ok... det är ris och pannbiff, jag menar, vem vill äta kallt ris, ja ja, och ibland får man böna och be för att maten ska ätas upp.
Uppdatering: Jo, mobilen hittades senare under dagen...
Ahhhaaaaahahhhhaaaaa
Men allt är bra.
Lillemans inskolning har lyckats för idag så har allt gått jätte bra och jag har börjat jobba.
Ikväll: Yoga.
Sen är jag förmodligen helt slut, men jag återkommer så fort jag kan....
Tack för alla kommentarer, jag ska läsa runt hos er så fort jag hinner, sakner er, kram så länge!
Jo allt går bra.. men
Det är nu jag skulle fått gjort så mycket. Vad hände mig mig, jo migrän.
Tack och adjö.
Vad ska jag göra, vad ska jag göra??
Hallååååå?
Nej, ingen hemma.
Ingen busunge som vill ha uppmärksamhet.
Inskolning på förskola är ett faktum. Jag har lämnat båda för mellanmål och middag. Ska hämta om några timmar. Lilleman var kanske inte så överlycklig över dagens situation, men det ska nog gå bra.
Men vad ska jag göra, de kan ju ringa när som helst och det kan gå hur bra som helst.
Ska börja med en dusch, har liksom inte hunnit det på några dagar.............
Eh... det känns så i alla fall.
Idag
Nu ska vi fortsätta inskolning, det går ganska bra så håll tummarna. Jag börjar alltså jobba nästa vecka om allt går som planerat.
Det kommer mera...
Tingeling!
Neeeej
Neeeej
Grattis Lillfisen
Han är redan ett år.
Grattis lillkillen!
Härligt vinterväder
Härligt vinterväder
''Den kommer väl snart ut live kan
''Den kommer väl snart ut live kan jag tänka'' Hur kan du tro nåt sånt... ( men det är faktiskt min första lyckade köttfärspaj på länge, som jag skapat själv)
Ja och nu är det söndag
Jag har såååå mycket jag vill göra, får inte gjort något. Kanske känner jag av att det börjar gå mot sitt slut. Min föräldraledighet alltså. Men jag längtar, ska bli skönt att fokusera på något annat också. Men det är mycket som jag hade tänkt ha gjort innan.
Mycket men.
Men i alla fall.
Det har varit/är en bra söndag.
Lördag
Och kallt.
Inte illa, hur går det för dig syrran
Inte illa, hur går det för dig syrran?
Kallt, snö och bilder
Kallt, kallt men det är ju så här det ska vara, synd bara att vi inte haft en sådan här vinter på så länge att man glömt av hur det ska vara. Men allt är ju bara som det ska. Snö och kyla.
Jag håller på för fullt att rensa bland foton och ladda över på dvd skivor för att spara och förvara. Tanken är väl samtidigt att försöka framkalla också, men det känns ibland övermäktigt. Jag har för många bilder helt enkelt. Det är digitalkamerans fördärv.
Här kommer en bild på mina nattliga monster som just för tillfället är förvandlade till små söta snälla barn ;)
Hemma igen
Vi har i alla fall haft en mycket lyckad hemvisit med släkt, vänner och mycket god mat.
Annars är allt som vanligt här hemma. Nätterna är kaos men det vet ni ju redan om. Förstår inte vad som händer med mina små änglar men de blir till små monster på nätterna. Någon sort förvandling sker runt 22 tiden varje kväll.
Ibland kan man även märka av monstret på dagen. Som tex Lilleman, han går som en liten ängel, runt runt i huset med Smulans mini Gekåskundvagn. Det går jätte bra, han pratar och kör runt med vagnen tills han kommer till en tröskel, då bryter monstret ut och han bli arg som ett bi och vrålar. Men det går över lika fort igen, bara han är över sen är han glad igen tills nästa tröskel kommer i hans väg och samma lilla monster kommer ut igen.
Ja, nu är det sista veckan som vi alla är hemma, sen börjar jobb och inskolning. Ska bli spännande och se om lite nya rutiner kan skrämma bort monstren på nätterna ;)
Snacka om istappar
Snacka om istappar
På väg mot tjocka släkten på slätt
På väg mot tjocka släkten på slätta'
