Galet familjeliv

Telefonförsäljare.
Ni förstår.
Det räcker med att säga det ordet så drar man öronen åt sig.
Det kan inte vara lätt. Men det är inte en försäljningsteknik jag tycker om. Visst, jag erkänner. Jag har gått på det. Ibland har det varit bra grejer ibland lite mindre bra.

Men nu är det slut.
Jag vill inte vara med längre. Jag har nixat mig och det var länge sen.  

Det fungerar hyfsat tills någon som jag redan finns registrerad hos ringer. Jag var kund för nio år sedan. Finns för evigt i deras register.

I våras så ringde de igen. Jag tackade vänligt men bestämt nej som jag alltid gör. Fast då jag kände igen numret programmerade jag in det i telefonen under namnet "Svar inte"

Tänkte inte så mycket på det sen förrän förra veckan då "Svara inte" började ringa igen. Blev lite stolt över mig själv då jag såg displayen.
Jag svarade inte.
Men de ringde igen.
Jag svarade inte.
De ringde igen.
Jag svarade inte.

Idag ringde de igen.
Jag svarade.

"Hej, jag ringer ifrån XXX hoppas jag inte stör"

JO DET GÖR DU - men hör mig själv säga "nej"

"Jo det är så att du ha varit kund här hos oss tidigare och därför vill vi erbjuda dig kalsonger, nu undrar jag bara vilken storlek du vill ha?"

AMEN VA F-N, jag vill inte ha några kalsonger, jag blir galen.. fast det sa jag inte.

Vet ni vad jag sa?

"Nu är det så här, jag har sagt det förut till er, jag VILL inte vara kund hos er, jag vill inte ha några erbjudande från er. Jag vill inte att ni ringer mig igen. Det skulle vara så mycket behagligare för mig, för er och för dig som ringer!"

"Eh.. då tar jag bort dig här då?"

"Ja tack"

Yoga inställt.
Sprang en liten runda istället.

Ut med er! Det är så skönt och gör så mycket gott. Jag känner mig som en ny människa.

Frisk luft, bättre sömn, piggare och mindre huvudvärk.

Och där sprang jag. Först tror jag att jag ska ramla ihop och inte klara en meter till men efter några meter till så kommer andningen igång och jag faller in i en rytm.
Jag springer.
Springer och springer.

Känner mig trött, men forstätter. Måste utmana mig lite varje gång.
Ser några som är ute och går.
Kommer ikapp till slut. Vill sluta och börja gå men kan inte eftersom de nu har hört mig. Jag kan ju liksom inte stanna bakom dem och börja gå.
Nej, jag fortsätter.
Kommer liksom inte förbi, de GÅR lika fort som jag springer.
Börjar öka.
Öka, öka, öka.
Är förbi och fortsätter.  

Nu börjar jag bli riktigt trött. Kommer till en backe. Har tappat tempo.
Nu springer jag på stället känns det som. Kan inte börja gå nu, bilar åker förbi hela tiden. Har någon sorts tvångstanke att jag kan inte sluta springa så länge någon bil finns framför eller bakom mig.. Bara en lyktstolpe till. Eller till nästa brevlåda.
Sista backen.
Pust.. bara lite till.. pust och stånk.. lite till.. bara till nästa lykt (pust) stolpe.
Och där, 1 meter innan.
Nu går jag. Nästan hemma.

Hej och hå, känner mig ändå lite stolt. Har sprungit i hela.. eh.. 20 minuter.
Eller ja, joggat i alla fall.
Nej, det får blir lite rutin på det här. Får jobba upp lite kondition nu i höst.

Tack Vickan för all hjälp och sällskap!

eller inte.. men jisses så fint det var.
Måste slänga in en bild från förra veckan då Stockholm´s besöket även inkluderade en middag i Gyllene Salen i Statshuset. 
Jag var imponerad av det mesta och all serveringspersonal gjorde kvällen till en riktigt gala middag.

Lite lyxigt för en småbarnsmamma från landet :)