Galet familjeliv

Jag styr mot yoga träningen och försöker börja fokusera bara på mig själv. Går väl så där, jag och tusen andra tankar om barn, julklappar, kort och kamera, städning forsar friskt fram, i och över mig.

Väl framme sitter de flesta redan där, kommer jag sent, hälsar bara någon, kommer jag först, hälsar alla på mig. Fattar inte riktigt det där.

Men sen kommer en tjej som jag känner igen, hon slår sig ner bredvid mig i väntan på att våran grupp ska börja. De sedvanliga fraserna sägs. Det handlar om det gråa vädret, om hur många gånger det är kvar och så vidare.

Varför kan man inte bara börja prata om sånt man vill, något mer spännande. Som att, är man skyddad mot den vanliga influensan om man har tagit vaccin mot svininfluensan?
Vet ni?

I alla fall, alla är så anonyma, kom igen. Samtala mera.

Sen tränar vi. Pustar och flåsar, det blir varmt och jobbigt. Vilken genomkörare, vi provade på en annan sorts yoga som var ännu mer fysisk, det var länge sen mitt hjärta fick jobba så hårt. Men det var skönt.

Träningen slutar, en del nickar mot varandra. Vi skiljs åt för att sen sammanstråla igen nästa vecka.

Det är så svenskt, eller.

Kom igen, vakna, applådera när träningen är slut, tacka för idag.
Eller...
Nej, det kanske var att ta i. Men var inte så blyga.

Ja ja, det är väl bara jag som är upprymd.

Hej svejs.