Galet familjeliv

Ja tänk att tiden går. Tänkte skriva några rader om hur det gick till när Lilleman kom till världen för 1 årsedan och några dagar. 

Minnet sitter som fastklistrat och kommer nog alltid att göra. Precis som minnet när Smulan föddes, men det få jag berätta om någon annan gång.
Jag minns med skräckblandad förtjusning över hur nära det var att han kom i bilen. Men vi hann fram i tid och det var skönt.

När värkarna började ta i på söndag kvällen så ville jag verkligen inte åka in i onödan, hade redan varit inne veckan innan och fått reda på att jag redan hade öppnat mig men att allt avstannat så väntan var lång, veckolång. Jag tror jag aldrig har upplevt att en vecka har varit så lång.

Så när jag väl kände att nu kanske var det på gång ville jag vara helt säker innan vi satte oss i bilen. Jag gick och la mig för att snart vakna vid tolv tiden och känna kraftiga värkar. Oj jösses, det var nog dags att åka in.
Jag väckte F och sa att nu är det nog bråttom. Barnvakten kom och vi lämnade huset vid halv två. Då gjorde det ont. Riktigt ont och värkarna var täta.
För täta.
Jag minns att jag försökte hålla mig i sätet och trycka mig bakåt med all min kraft för att kämpa mot värken och stå ut. F sa senare att han kände igen mina skrik på hur det lät när Smulan föddes och trodde ett tag att han skulle få stanna bilen för att det var dags.

Men vi kom fram till sjukhuset vid två, jag väntade utanför, mot F protester, tills han parkerat och kom med väska och allt.
Vi gick in, men kom inte så långt för nu var värkarna tätare och låg med mindre än en minut i mellan. Jag kunde knappt gå, så vägen till Förlossningen kändes evig.

Väl framme kände jag en enorm lättnad och vi fick ett rum där jag fick lustgas och det blev bekräftat under lite stressade former att det snart var dags för bebis att komma ut.
Då ville jag inte vara med längre.
Jag klarar det inte, skrek jag gång på gång och alla sa givetvis emot och det var bara att gilla läget. Men fy attans vad alla minnen kom tillbaka och jag kom ihåg hur ont det gjorde.

Men det tog inte lång tid innan krystvärkarna var så starka och jag tog i för kung och fosterland. Här skulle det gå fort minns jag att jag tänkte. Tog i så mycket att barnmorskan fick hålla i mot huvudet för att det inte skulle gå för fort men sen släppa efter för ut kom Filip. Jag ville bara få ett slut på det så jag tog i. Förstår inte hur jag fick dessa krafter.
Kanske skulle jag väntat en krystvärk till men vem hinner tänka på sånt och det gick ju bra, jag slapp sy och det är ju helt enormt när det går så fort.
Först såg vi inte att det var en kille, vi hade varit så säkra på att det skulle bli en tjej så när vi båda såg att det var en kille tittade vi samtidigt på varandra och tänkte nog samtidigt att, ser du vad jag ser.

Det var så häftigt. All smärta är som bortglömd, ja en liten stund i alla fall tills alla eftervärkar som jag har drabbats av kom över mig.

Men att få detta lilla mirakel intill sig är magiskt. Tiden stannar och man vill skrika ut att man har fått barn. Vi låg länge tillsammans och bara var. Kunde inte se oss mätta på detta underbara lilla knyte.


Ja och så gick det till i lite korta ordalag.

 

Våran lilla knort, som redan blivit 1 år.