Galet familjeliv

Uppdatering.. Oj, den bilden var kanske inte den bästa, svårt med mobilen ;) Jag ska förska lägga in några nya bilder från kamran sen.

Så fort jag hinner...

Ja lite knasiga nätter och hej och hå.

Fick lite sovmorgon men oj vad tiden då fort kan gå.

Nu är pepparkakedegen klar och jag funderar på, så att jag allt med ska få.

Allt från pepparkaksmått till mellanmål.

Lilleman är trött men vill bara öva på att stå och gå.

Jag meddelar säkert snart hur det går.

Ska förska ha mobilen på.

För då kanske ni ett mobilinlägg kan få.

Ja och så gick det med det.
Natten alltså, ja ja. Jag hade väl inte förväntat mig något annat.
Nästa natt kanske, nästa natt.
Peppar peppar ta i trä =)


Nu blir det sagostund.

Sen ska vi sätta pepparkaksdeg, för imorgon ska vi baka med vänner. Tre vuxna och sex barn. Jo då, önska oss lycka till.
Jag vet inte vem som ser fram emot det mest, jag eller Smulan. Jag älskar att baka som ni vet, och det gör ju Smulan med men det är något speciellt med Pepparkakor. Det är så juligt. Det är bevis på att julen närmar sig när pepparkakorna kommer fram.

Sen till något som gör mig lycklig.
Den här bliden eller rättare sakt till det som är på bilden. Två små underbara busfrön som leker snällt tillsammans. Det händer ofta och de kan hålla på länge.



(vad då, vad gör jag under tiden, ja inte sitter jag och bloggar i alla fall.. absolut inte, säkert, alltså.)

Jag styr mot yoga träningen och försöker börja fokusera bara på mig själv. Går väl så där, jag och tusen andra tankar om barn, julklappar, kort och kamera, städning forsar friskt fram, i och över mig.

Väl framme sitter de flesta redan där, kommer jag sent, hälsar bara någon, kommer jag först, hälsar alla på mig. Fattar inte riktigt det där.

Men sen kommer en tjej som jag känner igen, hon slår sig ner bredvid mig i väntan på att våran grupp ska börja. De sedvanliga fraserna sägs. Det handlar om det gråa vädret, om hur många gånger det är kvar och så vidare.

Varför kan man inte bara börja prata om sånt man vill, något mer spännande. Som att, är man skyddad mot den vanliga influensan om man har tagit vaccin mot svininfluensan?
Vet ni?

I alla fall, alla är så anonyma, kom igen. Samtala mera.

Sen tränar vi. Pustar och flåsar, det blir varmt och jobbigt. Vilken genomkörare, vi provade på en annan sorts yoga som var ännu mer fysisk, det var länge sen mitt hjärta fick jobba så hårt. Men det var skönt.

Träningen slutar, en del nickar mot varandra. Vi skiljs åt för att sen sammanstråla igen nästa vecka.

Det är så svenskt, eller.

Kom igen, vakna, applådera när träningen är slut, tacka för idag.
Eller...
Nej, det kanske var att ta i. Men var inte så blyga.

Ja ja, det är väl bara jag som är upprymd.

Hej svejs.

Nu är vi hemma igen och jag möts av så många och fina kommentarer har på bloggen. Jag är så glad, tack snälla ni. 

Nu är kvällsmaten avklarad och vi har packat upp det mesta. Det är full rulle på barnen, de tyckte nog det var skönt att komma hem. Men vilken helg vi har haft, det har varit helt galet kul.

Nätterna har väl varit så där, men det hade vi väl räknat med, men jag hade faktiskt en liten dröm om att det skulle kanske ske ett mirakel och barnen skulle sova hela natten eftersom det blev ett miljöombyte. Men ack så fel jag hade. Smulan har drömt sina mardrömmar och Lilleman har haft alla sina sedvanliga uppvaknanden. Men på något sätt har det inte berört oss mer.
Kanske var det för det fina rummet, de ljuvliga frukostarna vi hade, (utan krångel, hör och häpna) lite shopping och ett jätte roligt äventyr på badet i Jkp.

Vi återkommer snart igen, var så säker.

Och vet ni vad?
Jo, Lilleman tog sina första steg i Jönköping. Nu övar han hej villt med några omkullramlingar här och där, men det dröjer nog inte många dagar till innan har får riktigt kläm på det.


(bättre bild i morgon när kameran är laddad..)

Sen till där med mössa och halsduk. Jag skulle jätte gärna ta beställning, allvarligt. Men grejen är att jag improviserar hela tiden. Visst har jag mönster ibland, men Smulans senaste utstyrsel har jag hittat på helt själv. Så jag tror inte att jag kan göra två likadana.
Men annars är det bara att beställa =) Säg bara vad ni vill ha, färg och form, eller kolla mönster på Internet så kan jag säkert fixa.

Och titta! Mössan färdig och sjalen blev till en halsduk, allt enligt Smulans önskemål :)

Hej hopp i badet :)

Nu är vi framme :) rummet är hur fint som helst och stort med bra hall (fördel med vagn och all packning) och utsikten är över jönköping och Vätten. Vi kan inte ha det bättre, snart ska vi ut på stan och äta, vi hörs!

NEJ gråa hårstrån. Jag visste jag skulle straffas för att jag köpte Allers..

Ja och så vaknar man flera gånger innan kl 7 och vill inte vakna.
Snälla Lilleman somna om.
Han somnar om och jag med medans jag hinner fundera över att det vore kanske bättre att gå upp. Jag slipper stressa med att klä på dem innan vi ska iväg till förskolan. Jag hinner i lugn och ro göra mat och ge dom maten. Klä på mig själv och om jag har tur... äta själv.
Men jag somnar om.

Han vaknar igen, kl är nu fem i sju.
Han somnar om.
Samma tankeformulering kommer igen.
Jag somnar om.
Jag är så trött.
Vaknar igen, nu är klockan fem minuter över sju. Gå upp. Då hinner du.
Men jag orkar inte.
Vi ligger kvar och myser.

Nu vet jag att vi måste skynda oss. GÅ UPP.
Vi myser.
Han lägger sig ner mot min arm och bara gosar.
Vi myser.
Nu är kl kvart över sju och nu måste vi gå upp.
Han lägger sitt huvud på kudden igen och bara småpratar för sig själv.
Jag blundar. Bara lite till, lite.

Sen går jag upp med ett ryck. Skit också. Nu måste vi skynda oss.
Smulan ropar på oss.

Jag gör gröt till båda för denna gången hade jag tur att även Smulan ville ha gröt. Det går ganska smidigt ändå, båda äter. Klockan blir åtta, nu måste vi klä på oss.

Men jag ser tidningen ligga där och jag är ganska hungrig så jag sätter mig ner, brer snabbt en smörgås och medans jag bläddrar igenom tidningen sneglar jag mot klockan som tycks bara gå snabbare och snabbare.

Nej, stänger tidningen och ropar högt, "Nu måste vi klä på oss" Och ibland tror jag att jag ska sluta säga måste det är inget bra ord.

Känner hur jag stelnar till och ber en tyst bön att kläderna jag håller fram kommer att mottagas utan motstånd. Hon tittar på mig. Jag fryser till.
Sen säger hon, "Ok, men då vill jag ha mitt rocklinne"
"Självklart, det tar vi under tröjan" säger jag och håller andan.
"Ok" säger hon och jag börjar andas igen och går till tvättkorgen för att rota fram linnet, ja ja, bara vi kommer iväg...

Lilleman på med kläder och nu är det dags att åka.
Klockan är visserligen för mycket redan men skit samma. Nu sitter vi i bilen och jag har glömt hälften men i är på väg och jag ska in och väga Lilleman.

Han väger fint och alla kurvor ser bra ut i boken.
Han är en fin 10 månaders bebis får jag höra, som om jag inte visste det =)

Jaha, det var min morgon det.
Nu ska jag sätta mig när och äta frukost och läsa tidning.

Nehej, inte det. Det är visst lunchdags och Smulan kommer snart hem.

Godmorgon på er, eller rättare sagt; God middag.

Och ja, just det, till det jag skulle komma till är att; lär man sig aldrig. Jag menar, kommer jag aldrig att lära mig.
Jag är och förblir en tidsoptimist.

Jag har tagit mig mot högre höjder.

Dagen.

Jag stack iväg tidigt för att åka på ett prognosmöte. Har jobbat med det lite fast jag har varit mammaledig.
Väl hemma hämtade jag in alla barn, åkte till stan.
Vi åt lunch för att sen mötas upp med vänner till Biblioteket för sagostund.

Då när vi väntar på sällskap måste jag bara gå. Jag måste få tag i en toalett.
Ja, Pressbyrån.
Går in in glasburen eller väntrummet till bussarna på baksidan och stannar vagnen.

Där inne sitter en gammal gubbe på en rollator. En långhårig 35 årig kille står vid sidan och lutar sig mot glaset samt en lite äldre herre, kanske runt 50 står också där inne. Alla tre ser bra ut.
Min första tanke kring dessa herrar var att de stod och väntade på bussen. Var och en för sig. Ingen kände varandra.

Jag: "Smulan, här finns en toalett, ska bara kolla om jag har en femma"

35 åringen: "Det går inte, den funkar inte"

Den gamla gubben: "Nej, den har inte funkat på länge"

35 åringen: "Vänta lite, jag får den där" säger han och pekar mot den gamla gubben som sitter på rollatorn.
Han får en rödfärgad skruvmejsel av något slag.
Gör ett knirkande i toalettdörren som han sen håller upp mot mig och säger "Varsågod"

Den gamla gubben: "Vi kan vakta åt dig"

Jag går förstummad förbi dem och in på toaletten med vagn och alla barn och får fram ett "Tack, det var snällt"

Jag gör det jag ska göra, går sen ut och tackar igen och fundera för mig själv vad som hände där inne egentligen.
Kände de varann?
Var det vanligt att de öppnade toaletten för varann?
Hur ofta har de använt den där röda mejseln...
Brukar de vara där inne..

Funderar fortfarande på vad som hände.
Nej, jag vet inte, och vill inte veta.

Sen går vi till biblioteket för sagostund.

Filip vill också läsa lite.

Cool på stan.

Hemma igen. Åkte och handlade, köpte en tidning och
känner mig tantigare än nånsin..